Värdefull tid

Varje dag möter jag människor som kämpar frenetiskt med att hävda sig i livet. Det är en kamp mot klockan för att hinna allt man vill göra. Som rådgivningssjuksköterska pratar jag dagligen med småbarnsföräldrar som får panik för att de inte vill vara hemma från jobbet av rädsla för att,, ja vad är de rädda för? Att chefen inte ska befordra dem eller för att de ska missa något annat som de tror att det aldrig ska återkomma. De små liven dras iväg till dagis med Alvedon i kroppen som sänkt tempen och gjort dem pigga i förhoppning att det inte ska märkas innan det är dags att hämta dem igen.

Fler barn kommer i familjen och då har man fått en noja att alla barn måste aktiveras ihop med andra barn för annars kommer de inte utvecklas till välmående intelligenta varelser. Därför får de inte stanna hemma och sova ut, ta det lugnt ihop med mamma eller pappa och sitt lilla syskon. Barnen ska kläs på och dras iväg 5 dagar i veckan till förskolan som det så vackert heter idag i stället för dagis. De ska lämnas några timmar på samhällets bekostnad för att man har rätt till det trots att föräldrarna får föräldrapenning för att vara hemma och vara förälder åt det nyfödda barnet.

Jag fattar ärligt talat ingenting om vad det är som hänt i samhället. Föräldrarna är förvånade när deras lilla nyfödda helt plötsligt har en RS virus och måste läggas in på sjukhus med andningssvårigheter. Varför i hela fridens dagar kan man inte vara hemma med alla sina småbarn när man får ett barn till? Varför ska skattebetalarna betala barnomsorg till 3 åringar när hans förälder betalas för att vara hemma med ett syskon. Varför tillåter vi dessa syskon att vistas på dagis och sedan dra hem alla baciller till den nyfödda? Hur blev det så här? För vems skull har detta system skapats? Både barnen och föräldrarna stressas till det yttersta och sen ringer de och frågar om man kan köpa sig lite immunförsvar någonstans.

Allt var inte perfekt när mina barn var små och jag har också haft dem på dagis men det var aldrig tal om att man bara skulle vara hemma med ett av dem och lämna ifrån sig resten. Jag fick mina barn åren 80, 81, 82, 88 och 93. Jag har fått uppleva många förkylningar, influensor och kräksjukor men inte skulle jag gett avkall på min rätt att få vara hemma med dem då de var sjuka. Visst kunde det gå månader då man knappt var på jobbet men jag valde faktiskt själv att bli mamma och det innebär att man har ett ansvar under många år framför sig.

Nu kommer jag till det fantastiska. Barnen tar kanske 20 – 30 % av vår livstid beroende på hur många man får och på hur lång tid, resten av åren får vi ge åt oss själva på ett eller annat sätt. Antingen väljer man att som jag få barnen vid 20 eller så väntar man kanske tills man är 50. Oavsett vad man väljer så har man lika många år på sig att förverkliga alla de drömmar som man inte kan göra då man kanske känner sig låst som förälder. Jag är 50 nu och har då 30 år kvar på mitt konto för egentid. Den som spar han har sägs det. Det är nu jag har möjlighet att göra allt det som många unga människor idag känner sig tvingade till parallellt med sitt barnafödande. Jag skulle vilja få dem att bromsa upp lite och försöka njuta i stället av den tid de har fått med sina barn. Den tiden får de aldrig tillbaka. Och de som väntat tills de blivit 50 kan jag inte tro att de har några andra tankar än att barnen alltid ska få komma i första hand. Vid den här åldern vet man vad livet innebär och hur snabbt en klocka faktiskt går.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0