Jag har levt som singel nu i snart 11 år men tro inte att jag har suttit och väntat på att den rätte skulle dyka upp. Nej jag har nätdejtat en hel del och även träffat några som jag mött genom dansen. Jag vill inte lämna ut namn på personerna men jag vet att några troligen kommer att läsa här och känna igen sig. Sorry grabbar men de dejterna blev nog inte så lyckade fast jag gillar er ändå som vänner. Man kanske skulle skriva en bok och signera ett ex till alla dessa killar ;)

Här ska jag nu ge er några korta berättelser.

1 vi vaknade på söndag morgon i hans hem efter att han utan någon speciell anledning hållit mig vaken till 4 på morgonen. Klockan är 11 och han går upp, tar sin mobil och ringer till mamma, annars skulle hon ha ringt förklarade han. Hon ser alltid till att han vaknar i tid för att hinna hem till mor och far på söndagslunch kl. 12. Han ser lite blyg ut och jag hör honom säga ”hej det är gossen” han var 40 år!

2 nästa kille var på första träffen hemma hos mig och vi hade haft en trevlig dag i skärgården, det var väldigt varmt och vi drack kaffe och jag hade bakat bullar. När vi skulle bryta upp frågar han mig om jag vill komma till honom följande dag och åka till hans sommarstuga som ligger vid vattnet. Jag svarade givetvis ja och tyckte det skulle bli toppen. Då frågar han ”gör det något att mamma följer med”?

3 en kille som jag träffade på dans ville fortsätta träffa mig efter vår första tid tillsammans i en husvagn i Malung tillsammans med alla hans vänner. Han bjöd hem mig till sitt hem och så skulle vi åka båt till en ö, sola, bada och ha det trevlig med mina 2 yngsta söner i en vecka. När vi kom dit tappade jag hakan för stugan var helt omodern och hade bara ett rum. Vi skulle bo med 2 nyfikna grabbar på 9 och 14 år. Ön hade ett utedass och det var ca 30 meter från ena stranden till den andra. Efter 3 dagar började killen skaka av vad jag antar var alkoholabstinens. En hel vecka där hade jag aldrig orkat med.

4 jag träffade en annan kille på dans när jag bodde på Hammarö. Det visade sig att vi bodde bara 1 km från varandra och tycke uppstod. Han bjöd hem mig en kväll så vi skulle grilla. Han bad mig stanna och jag tänkte att visst kunde jag promenera till jobbet från honom lika väl som hemifrån för det var t.o.m. närmare. Men gissa om jag blev överraskad när han lade ”min” nyckel på bordet som jag skulle ta och när han visade mig att han fixat matlåda åt mig att ta med till jobbet. Jag kunde inte sova för han snarkade så jag trodde taket skulle lyfta men han hade inte velat ta på sig sin snarkmaskin. Efter 2 timmars skruvande i sängen puttade jag på honom och sa att jag knallar hemåt. Då började han gråta av förtvivlan och bad man att inte lämna honom. Jösses vi hade tillbringat 8 timmar tillsammans och han hade redan låtit mig flytta in!

5 jag träffade en kille efter att ha chattat. Vi hade trevligt ihop och delade intresset för att dansa. På nyårsaftonen skulle jag fira den med honom och hans barn. Han fixade med maten och jag började fundera på hur kvällen firades här. Jag märkte snart att de inte alls hade någon tradition av firande så som jag är van med på nyår. Barnen vägrade sätta sig vid bordet. De käkade vid datorn före oss. De gick i sina slitna kläder hela kvällen utan att bry sig om att det var helgfirande. När det sen var dags för middag så kliver hans x-fru in och säger att hon hade hört att jag var där och ville inte störa men hade några frågor om sjukvård som hon ville att jag skulle svara på. Hon plockade maten från formen med fingrarna och satte sig tillsammans med sin nya kille vid bordet. Det var den dejten det…

6 det hände en sak som gjorde att jag fick kontakt med en polis. Han brydde sig väldigt mycket om hur jag mådde och ringde massor av gånger. Det hela slutade med att vi bestämde träff hemma hos mig en helg. Jag hämtade honom vid tåget och han hade tagit med sig packning för att kunna stanna över helgen. När jag skulle handla mat passade han på att köpa alkohol. Vi åt och drack, var ute och promenerade och hade en trevlig kväll. Sen drack han ännu mer och blev stupfull och somnade på min soffa. Kl. 9 på söndag morgon hällde han upp ett stort glas whiskey. Vi var ute och gick en stund till och sen hem för att fixa lunch. Då ringde en väninna till mig. Då blev han otrevlig och sa att jag ljög för honom. Han spårade ut helt och var mycket svartsjuk. Jag var nykter och hade fått nog av hans beteende. Det gick långt över gränsen för min tolerans så jag satte honom på ena sidan av bordet och satte mig själv på andra sidan. Jag tittade honom rakt in i ögonen och skällde ut honom som om han inte var värd vatten. Han tittade upp från bordet och sa ”det märks att du inte är någon amatör”. Jag svarade ”Nej här finns det erfarenhet nog så det räcker till för att känna igen en alkoholist. Du har problem med spriten. Nu kör jag dig till tåget”.

Det här var några av de berättelser jag skulle kunna skriva i en bok om misslyckade dejter. Jag kan väl säga att av dessa så har jag fortfarande kontakt med en men bara som en riktigt god vän.

Jag har skrivit tidigare om en kille som missade passningen, nu kommer fortsättningen och man kan verkligen undra vad han tror om mig.

Sist vi hade kontakt med varandra var i början på januari. I går kom det en kontakt från honom på mobilen när jag jobbade. Jag kunde inte svara utan skickade ett SMS bara ”jobbar”. Då skickade han ett SMS ”OK var sugen på att dansa och endast det bästa är gott nog för mig”

Klart man blir glad men jag jobbade till 23 och sitter med foten högt och kan knappt stödja på den eftersom jag låtit en läkare skära upp ett snitt i den häromdage. Det var ett misslyckat försök att få ut en glasbit som jag haft där sedan oktober. Nu känns både glasbiten och såret så det är inte lätt att dansa med det. Inte är det någon idé att åka på dans så sent heller så jag blev tvungen att avböja förslaget. Då svarade han ”hoppas jag får återkomma”

Efter att jag funderat en stund så tänkte jag att det är lika bra att jag är uppriktig och skriver vad jag känner. Hur kan han tro att det bara är att höra av sig och tro att jag ska vara intresserad när det gått nästan 3 månader som jag fått vänta på att hans kulle höra av sig? Så jag svarade. ”Jag blir förvånad att du hör av dig nu när jag fått vänta nästan 3 månader. Om du inte har någon väldigt bra förklaring till det så vet jag inte om jag är intresserad längre. Då svarade han ”Ok jag förstår, hoppas kunna förklara

Jag svarade, ”slutar jobbet i morgon kl 17:30 och är hemma på kvällen” Nu är klockan 00:01 och jag har fortfarande inte fått någon förklaring. Undrar om den också kommer att ta 3 månader. Jag tänker inte vänta på honom. Har han inte större intresse så får det faktiskt vara.

Varje dag möter jag människor som kämpar frenetiskt med att hävda sig i livet. Det är en kamp mot klockan för att hinna allt man vill göra. Som rådgivningssjuksköterska pratar jag dagligen med småbarnsföräldrar som får panik för att de inte vill vara hemma från jobbet av rädsla för att,, ja vad är de rädda för? Att chefen inte ska befordra dem eller för att de ska missa något annat som de tror att det aldrig ska återkomma. De små liven dras iväg till dagis med Alvedon i kroppen som sänkt tempen och gjort dem pigga i förhoppning att det inte ska märkas innan det är dags att hämta dem igen.

Fler barn kommer i familjen och då har man fått en noja att alla barn måste aktiveras ihop med andra barn för annars kommer de inte utvecklas till välmående intelligenta varelser. Därför får de inte stanna hemma och sova ut, ta det lugnt ihop med mamma eller pappa och sitt lilla syskon. Barnen ska kläs på och dras iväg 5 dagar i veckan till förskolan som det så vackert heter idag i stället för dagis. De ska lämnas några timmar på samhällets bekostnad för att man har rätt till det trots att föräldrarna får föräldrapenning för att vara hemma och vara förälder åt det nyfödda barnet.

Jag fattar ärligt talat ingenting om vad det är som hänt i samhället. Föräldrarna är förvånade när deras lilla nyfödda helt plötsligt har en RS virus och måste läggas in på sjukhus med andningssvårigheter. Varför i hela fridens dagar kan man inte vara hemma med alla sina småbarn när man får ett barn till? Varför ska skattebetalarna betala barnomsorg till 3 åringar när hans förälder betalas för att vara hemma med ett syskon. Varför tillåter vi dessa syskon att vistas på dagis och sedan dra hem alla baciller till den nyfödda? Hur blev det så här? För vems skull har detta system skapats? Både barnen och föräldrarna stressas till det yttersta och sen ringer de och frågar om man kan köpa sig lite immunförsvar någonstans.

Allt var inte perfekt när mina barn var små och jag har också haft dem på dagis men det var aldrig tal om att man bara skulle vara hemma med ett av dem och lämna ifrån sig resten. Jag fick mina barn åren 80, 81, 82, 88 och 93. Jag har fått uppleva många förkylningar, influensor och kräksjukor men inte skulle jag gett avkall på min rätt att få vara hemma med dem då de var sjuka. Visst kunde det gå månader då man knappt var på jobbet men jag valde faktiskt själv att bli mamma och det innebär att man har ett ansvar under många år framför sig.

Nu kommer jag till det fantastiska. Barnen tar kanske 20 – 30 % av vår livstid beroende på hur många man får och på hur lång tid, resten av åren får vi ge åt oss själva på ett eller annat sätt. Antingen väljer man att som jag få barnen vid 20 eller så väntar man kanske tills man är 50. Oavsett vad man väljer så har man lika många år på sig att förverkliga alla de drömmar som man inte kan göra då man kanske känner sig låst som förälder. Jag är 50 nu och har då 30 år kvar på mitt konto för egentid. Den som spar han har sägs det. Det är nu jag har möjlighet att göra allt det som många unga människor idag känner sig tvingade till parallellt med sitt barnafödande. Jag skulle vilja få dem att bromsa upp lite och försöka njuta i stället av den tid de har fått med sina barn. Den tiden får de aldrig tillbaka. Och de som väntat tills de blivit 50 kan jag inte tro att de har några andra tankar än att barnen alltid ska få komma i första hand. Vid den här åldern vet man vad livet innebär och hur snabbt en klocka faktiskt går.

Solen värmer och det är i det närmaste barmark ute. Jag hade en ledig dag i dag och vaknade tidigt av solens stålar som fann en glipa där jag inte riktigt hade fått ihop gardinen för fönstret. Det kändes fint att vakna och veta att jag skulle få njuta av en ledig skön vårdag.

När jag hällt upp kaffet så slog det mig att jag har bestämt inte alls några lediga dagar utan då brukar det finnas något möte eller liknande i min agenda. Jag undrade just vad det skulle vara som jag nu hade råkat glömma. När jag satt där med morgonkaffet så kom jag på att det kanske var just idag som jag bokat en tid på vårdcentralen för att få hjälp med att plocka ut en glasbit i trampdynan som suttit där sedan i oktober då jag fyllde 50. Den lapp jag skrivit upp tiden på var borta så jag ringde till vårdcentralen (hade naturligtvis inte deras hemliga nummer i huvudet som jag ringer på i tjänsten). Jag satt i kö en stund och Kerstin svarade klockan kvart i nio. Jo du ska vara kl. 9 sa hon. ”Skit” blev mitt svar då kommer jag. Där satt jag oklädd och nyss uppstigen ur sängen.

Medan jag svalde kaffet hoppade jag in i duschen och fuskade så att det i alla fall blev en ren fot! Torkade mig snabbt och på med kläderna. Tur att vårdcentralen ligger i huset snett emot. Jag var på plats kl. 08.58 och hörde hur Ulrika frågade efter mig när jag satt i kassan. Det blev ingen lång väntan där utan raka vägen in i ett behandlingsrum

En glasbit i foten är inget vidare att ha och faktiskt inget vidare att försöka ta bort heller. Det är i det närmaste omöjligt att hitta den. Jag fick bita i handen när läkaren bedövade. Men sen var det lugnt. Bara att ligga där och fundera på hur det går. Syster nummer 3 Solveig som jag hade kontakt med där är liksom de andra f.d. kollegor till mig. På den här vårdcentralen jobbar en till gammal arbetskamrat Kicki. Det blir som oftast en hel del prat om annat än det man kommer dit för att göra. Det kändes bra idag för det är verkligen inte kul att bli skuren i foten. Det var inte heller särskilt roligt att gå därifrån och veta att läkaren inte hitta någon glasbit. Det blir ett nytt besök till röntgen och kirurgen i stället. Hoppas att jag får det gjort innan sommarsemestern. Det ska bli skönt att kunna gå långt igen och att dansa en hel kväll utan att få ont i foten.

Nu har jag intagit högläge med foten och ska vara lite försiktig med den några dagar så såret läker. Det är sytt och omplåstrat men med lite piller så känns det helt ok. Tur att jag jobbar i helgen för då håller jag mig stilla.

Information på TV4 om programmet som jag kommer att vara med i. Karlstad sänds som del 2 den 4/4 kl 21:00.


Trinny och Susannah stylar om Sverige

Säsongsstart för Trinny & Susannah stylar om Sverige

Måndag 28 mars 2011 21:00

Lördag 02 april 2011 19:00 (R)

Programstart. Del 1 av 8. Trinny och Susannah börjar sin makeover-resa i Lund där de träffar tio personer. Bland andra möter de lärarstudenten Linus som klär sig i färgglada second hand-fynd, 32-åriga Michelle som drömmer om en sexigare stil och 54-åriga Yvonne som har tappat självkänslan efter en bröstcanceroperation. Alla får de hjälp till en stilmässig nystart.

I det första avsnittet av Trinny & Susannah stylar om Sverige har stilpoliserna Trinny och Susannah landat i Sverige och Lund för att styla om tio personer som är i stort behov av en stilmässig nystart. Bland annat träffar de Yvonne som efter sin bröstcancer ogärna klär sig i urringade kläder.

Episodguide

Fler avsnitt

• Del 1 av 8
• Del 2 av 8

Nu var det dags att möta publiken i går på folketshus. Många var nyfikna på hur jag ser ut nu efter att jag blivit stylad så jag försökte så gott jag kunde att leva upp till mitt nya jag. Maria i Blender tog ett foto på mig när jag gick förbi scenen. Med på bilden är även min systerdotter Therese.

Jag och sonen har tagit oss lite extra vilotimmar så här i slutet på veckan men det var inte frivilligt. Lite ohälsa satte käppar i hjulen för oss men vi fick vara hemma och ta hand om varandra i dag i stället. Nu känner jag mig redo igen för några nya utmaningar på jobbet. Det är lite synd om grabben att han är sjuk just nu för pappan kommer på besök i stan i helgen. Det är inte så ofta de ses för man kan inte direkt veckopendla mellan Panama och Sverige och det är där hans far håller till. Han ville väl hit nu när barnbarnet fyllt 1 år. Sist han såg honom var på dopet i somras.

I morgon är det exakt lika lång dag som natt. Jasg kollade solens upp och nedgång den här veckan och den går upp 06:18 och ner 18:18. då ska man väl hinna med att få lite sol av dygnets alla timmar. Men det har spåtts snö i natt upp till en dm. Det har jag sett nog av tycker jag. En lång härlig vår med massor av känslor är vad jag vill ha just nu. Krokusen blommar utanför mitt jobb så det är väl ändå ett gott vårtecken.

Jag har fått ett brev idag från en av de andra kvinnorna som var med på stylingen. Hon hade skrivit ut ett gammalt hederligt pappersfoto och skckat till mig. Det här var kul tycker jag. Men jösses vad snabbt man vänjer sig vid sin nya look. Det här var den sista dagen före stylingen och i hotellets lobby fick jag se Alexander Ryback. Detta ögonblick förevigades och här är resultatet. Mitt flin var inte det vackraste hehe..



Jag önskade honom lycka till men det hjälpte tyvärr inte. i fredags fick han lämna tävlingen Let´s Dance. Men han blev kvar längre än jag trodde från början. Han kom igång bra i slutet.

I eftermiddags var jag och firade Ville, mitt enda barnbarn som fyller 1 år idag. Vi hade pratat lite hans mamma och jag tidigare om vad han kunde tänkas behöva i present. Jag vet hur det var när mina växte upp att små barn ska ha stora paket och stora ska ha små pillriga saker. Jag funderade en del på en stor traktor med släp. Vi pratade också om det var något praktiskt som kunde behövas. Då jag var där sist så konkade han runt på min handväska hela tiden. Jag hade fått några idéer och med dessa skulle jag försöka hitta några lämpliga presenter.

Jag började med att gå ut i leksaksaffärerna här men konstaterade att traktorekipaget kostade över 1000:- och det tycker jag är lite i överkant. Jag satsade då i stället på att köpa en praktisk stor present på Blocket. en begagnad sulky som jag vet att de är oerhört praktiska att ha med sig i stället för den stora kärran när man ska ut på en snabbtur bara. jag använde det väldigt mycket till mina barn när de var små.  

I en annan butik fanns det något däremot som jag bara var tvungen att ge honom. Nu var det meningen att jag skulle ta kort på honom och denna men av olika anledningar blev det inte så idag. Jag får berätta i stället. Jag köpte en liten grön väska, en sån som man knäpper med ett spänne och bär i ett handdtag. Det här är en klassisk modell som jag tror nästan varenda unge växt upp med. När jag köpte en sån till min son Ola då han var liten så hade jag ett fosterbarn Carolina boendes hos mig. Hon blev så avundsjuk att hon bara skulle ha en sån till varje pris. Samma dag som hon skulle resa med ett tåg till en skolkonferrens så bad hon fosterpappan att stanna vid leksaksaffären. Han gjode så och missade tåget bara för att hon tvungen att köpa en sådan där barnväska. Kul med minnen från den här unga damen som alltid hade så många egna idéer. Det har hon än i dag. Hon var med till Stockholm när jag stylades så här ser hon ut idag.



Ville hade hunnit bli trött när jag kom dit så han var med och åt tårta sedan somnade han som en slagen hjälte. Han hade fått en massa presenter på hjul som stod uppradade i hallen. En trehjuling, en stor bil som man sitter på och sulkyn. Hoppas han får kul med sina presenter när han vaknar.

Det var mycket länge sedan jag var aktiv på nätet för att hitta någon att dejta. De sidor jag besökte då finns inte kvar längre så jag började söka efter nya. Då fick jag se att det ska betalas medlemskap för att man ska få skicka meddelanden till de man hittar. Det kan ju vara seriöst och bra för då vet man ju att det ändå finns ett visst intresse från den som är med där. Men nu kommer den stora frågan, varför har de en tabell med olika avgifter för 1 mån, 2 mån, upp till 1 år. Om jag går med i en sida så hoppas man väl att kunna hitta de där som man vill dejta snabbare än så. Jag ser det som ett dåligt betyg för den siten att göra reklam att man kanske tyvärr inte lyckas så bra så det är lika bra att du löser medlemskap i ett år.

Den här helgen fyller mitt älskade barnbarn Ville 1 år. Här kan man se honom i hans mammas blogg.  
Jag fattar inte att tiden gått så fort. Han springer omkring och busar hela dagarna. I morgon ska jag gratta honom. Jag har svårt för att köpa presenter men har lyckats hitta 2 saker. Bilder kommer i morgon, det måste ju få vara hemligt.

Nu ska jag snart jobba och har lyckats pussla ihop det så jag är bara ledig en dag per vecka nu ett tag. Det blev så för att jag inte kunde ta semester utan var tvungen att byta turer med andra för att kunna vara med i Stockholm på Trinny och Susannah stylar om sverige. Nu är det sista chansen för de som vill sitta med i publiken. I kväll och i morgon spelas de sista avsnitten in och det är Stockholm och Borlänge som får 10 personer var omstylade i helgen. Hade jag varit där så hade jag gärna suttit med en gång och kollat också. Det var så trevliga killar som jobbade där. Jag borde ju ha kollat in speciellt en av dem lite närmare men vem tänkte på det när man hade huvudet fullt av frisörer och makupartists hela dagen. Men det är klart att han kollade ju in mig hela dagen så gillade han vad han såg så vet han ju vem jag är :)

Idag har morgontimmarna sprungit iväg som vanligt. Jag som trodde jag skulle hinna göra massor idag. Fick äverlåta tvättiden till sonen. Han var mer i behov av rena kläder än vad jag var. Har ryckt upp honom nu från sin skönhetssömn. Den killen kommer förbli det vackraste tror jag som sover så mycket. Hur är det möjligt?